Nu har jag tänkt skriva ett inlägg om min första ponny Chochisen, eller Fruttis som hon kallades. Hon är född 1988, så nu är hon alltså 23 år om jag inte räknat fel.
Jag fick henne när jag var 1O år gammal och det var nog min största dröm som kom i uppfyllelse, och ponnyn var helt underbar. Visst hon var en tjurig liten B-ponny som inte ville gå över en bom, men vi kom så nära varanndra man kan komma en häst tror jag, även hon var en lite tjurig ponny så var hon verkligen världens snällaste!
Men med tiden gick det bättre, innna jag sålde henne hoppade vi faktiskt ett skogshinder på 80 cm och jag minns verkligen hur nöjd jag var då!
Hon är nog den bästa läromästaren man kan tänka sig, hur underbar och snäll som helst mot barn, men hon anpassar sig väldigt mycket efter ryttaren. Från början så provade hon aldrig bocka eller något, men ju äldra jag blev och modigare så busade hon varje ridpass och jag var absolut inte rädd, utan det var hur kul som helst tyckte jag!
Men tyvärr så växer man ur sin bästa vän, Fruttis hade fyllt 21 år och jag kännde att jag kanske måste gå vidare, att någon annan liten får uppleva samma känsla som jag, så det blev nog både bäst för henne och mig.
Så för ungifär 1,5 år sedan så fick hon åka till en familj i Piteå och bli läromästare på nytt åt ett litet barn med hästkunniga föräldrar så det kändes verkligen bra. Dom hade henne på foder första året, men för ungifär för ett halvår sedan så köpte dom henne. Och det sved verkligen och jag kan fortfarande inte förstå att hon inte är min längre men jag vet att hon har det bra och det är huvudsaken, även jag saknar henne enormt mycket varje dag♥
Men som tur så bor dem inte så långt bort och jag kan hälsa på henne rätt ofta endå!